Förunderligt hur sorgen går hand i hand med glädjen!

Glödande värme på frusen jord.

 

Tiden går………….

Det är nu mer än tre år sedan Fredrik rycktes bort från oss. Tre år av saknad och mycket smärta o förtvivlan.

Sedan adventstiden började har jag upplevt att det varit tyngre att bära sorgen än de tidigare åren.

Jag tycker inte det blivit lättare med tiden att sörja min Fredrik. Känslorna är inte lika kaotiska som under den första tiden. Men dom är smärtsamma ändå.

Bedrövelse är ett ord som passar mina känslor. Jag lever mitt liv, och är tacksam för allt jag har, men jag tänker hela tiden på Fredrik. Vad jag än gör så avleds inte tankarna på Fredrik. Dag ut och dag in vrider jag och vänder på det faktum att han är borta för evigt. Minnesbilderna av olyckan och mitt sista dygn med honom går i repris om och om igen.

Jag undrar ibland varför det är så tungt just nu. Jag har inget svar att ge mig själv. Men jag förstår ju att det inte är konstigt att jag känner som jag gör. Jag har ju förlorat min älskade son, på ett fruktansvärt sätt.

Det har gått en lång tid då jag kännt det lite lättare att leva och det har jag nytta av nu. Jag vet att jag inte kommer att gå under av sorg. Det är en process som jag måste gå igenom.

Livet är så förändrat. På alla sätt. Det är svårt att tänka sig Fredrik i min vardag som den ser ut nu. Jag känner att det är något som saknas men kan inte föreställa mig Fredik här och nu.

Ibland kan jag tillockmed fråga mig..Har han verkligen funnits. Naturligtvis finns det ju ingen tvekan om det men det känns ändå främmande.

Inför den 1:a december samlade jag kraft och försökte förbereda mig på dom svåra minnena och saknaden som präglar den dagen. För mig slutar och börjar allting med denna dag.

Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Min nu äldste son (19 år) skulle bli pappa och jag skulle bli Farmor i mitten på december. Spännande på alla sätt och vis.

Så den 1:a december på morgonen ringde min Johan och berättade att nu var det dax.

Den 1:a december föddes så lille Oliver Fredrik.

Så nära sorg och glädje kan följas. Nu har jag två helt olika upplevelser av denna dag. Ofattbarg sorg och enorm glädje och tacksamhet. Det har varit svårt för mig att få “ihop”detta men nu känns det lugnare.

Ingen kan ju ta Fredriks plats, inte ens denna lilla guldklimp, men han kan ge oss nya och rika upplevelser i livet och det är underbart  att få ett till barn att älska.

Min Johan säger själv att Fredrik sände Oliver på just denna dag för att han skulle få det (som han själv beskriver det) lättare att leva. Och då kände jag att det är så rätt att det föll samman på denna dag.

Summan av detta inlägg är att det är kompliserat och helt oförutsägbart hur sorgen tar sig ut i ens liv. Hur man än förbereder sig så “Pang”! och så blir det som det blir.

Det är viktigt att suga åt sig av alla “lättare” dagar och vara tacksam för dem. Det är dom som gör att man orkar igenom de svåra. Och att våga lita på att de goda och bra dagarna snart kommer tillbaka igen.