Varje dag lyssnar jag till din röst.

Jag frågar dig om råd. Jag svarar på dina frågor.

Jag sjunger och skrattar med dig.

 Du torkar mina tårar. Jag tröstar dig.

 Vi önskar varandra god morgon och god natt.

 Vi är alltid tillsammans.

Men vi ses aldrig. Vi träffas aldrig. Vi pratar aldrig med varandra.

För du, Min son. Du är död. Ingenting av dig finns kvar.  Men innuti mig lever du alltid.

Tack för att du alltid finns med mig.

 Hoppas du tycker det är ok att ”hänga” med morsan.

Tiden går………….

Det är nu mer än tre år sedan Fredrik rycktes bort från oss. Tre år av saknad och mycket smärta o förtvivlan.

Sedan adventstiden började har jag upplevt att det varit tyngre att bära sorgen än de tidigare åren.

Jag tycker inte det blivit lättare med tiden att sörja min Fredrik. Känslorna är inte lika kaotiska som under den första tiden. Men dom är smärtsamma ändå.

Bedrövelse är ett ord som passar mina känslor. Jag lever mitt liv, och är tacksam för allt jag har, men jag tänker hela tiden på Fredrik. Vad jag än gör så avleds inte tankarna på Fredrik. Dag ut och dag in vrider jag och vänder på det faktum att han är borta för evigt. Minnesbilderna av olyckan och mitt sista dygn med honom går i repris om och om igen.

Jag undrar ibland varför det är så tungt just nu. Jag har inget svar att ge mig själv. Men jag förstår ju att det inte är konstigt att jag känner som jag gör. Jag har ju förlorat min älskade son, på ett fruktansvärt sätt.

Det har gått en lång tid då jag kännt det lite lättare att leva och det har jag nytta av nu. Jag vet att jag inte kommer att gå under av sorg. Det är en process som jag måste gå igenom.

Livet är så förändrat. På alla sätt. Det är svårt att tänka sig Fredrik i min vardag som den ser ut nu. Jag känner att det är något som saknas men kan inte föreställa mig Fredik här och nu.

Ibland kan jag tillockmed fråga mig..Har han verkligen funnits. Naturligtvis finns det ju ingen tvekan om det men det känns ändå främmande.

Inför den 1:a december samlade jag kraft och försökte förbereda mig på dom svåra minnena och saknaden som präglar den dagen. För mig slutar och börjar allting med denna dag.

Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Min nu äldste son (19 år) skulle bli pappa och jag skulle bli Farmor i mitten på december. Spännande på alla sätt och vis.

Så den 1:a december på morgonen ringde min Johan och berättade att nu var det dax.

Den 1:a december föddes så lille Oliver Fredrik.

Så nära sorg och glädje kan följas. Nu har jag två helt olika upplevelser av denna dag. Ofattbarg sorg och enorm glädje och tacksamhet. Det har varit svårt för mig att få ”ihop”detta men nu känns det lugnare.

Ingen kan ju ta Fredriks plats, inte ens denna lilla guldklimp, men han kan ge oss nya och rika upplevelser i livet och det är underbart  att få ett till barn att älska.

Min Johan säger själv att Fredrik sände Oliver på just denna dag för att han skulle få det (som han själv beskriver det) lättare att leva. Och då kände jag att det är så rätt att det föll samman på denna dag.

Summan av detta inlägg är att det är kompliserat och helt oförutsägbart hur sorgen tar sig ut i ens liv. Hur man än förbereder sig så ”Pang”! och så blir det som det blir.

Det är viktigt att suga åt sig av alla ”lättare” dagar och vara tacksam för dem. Det är dom som gör att man orkar igenom de svåra. Och att våga lita på att de goda och bra dagarna snart kommer tillbaka igen.

Min son dog! Ändå har jag det bra idag.

Har ju fått lära mig att sorgen har olika faser. Jag har nog nått fram till den sk. Nyorienteringsfasen.

Livet har för alltid förändrats. Sorgen o saknaden kommer alltid att finnas kvar. Men jag har fått uppleva många positiva förändringar under de här åren. Praktiska saker som gör vardagen lättare och som jag mår bra av. Nya jobb som är helt underbara. Spännande saker att se fram emot. Skall bli både faster och farmor i höst.

Allt detta ger mig ett bevis på, att det trots den stora katastrof som drabbat mig, finns en framtid. Och att det till ock med kan bli så pass bra att man kan känna både lycka och tacksamhet över sitt liv.

Ibland, när jag får dåligt samvete, säger jag till Fredrik.

-Tro inte att det är för att du är död som livet blivit lättare att leva. Nej,nej så är det verkligen inte. Jag tror däremot att det är för att vi skall klara av att leva vidare medan vi bär på vår ofantliga sorg o saknad efter dig.

Fast man är helt övertygad om att det aldrig mer kan bli bra då man förlorat sitt barn, så kan det faktiskt bli det.

Fredrik är ständigt med mig överallt i tankarna. Och jag gråter förtvivlat efter honom och kippar efter andan när jag ser olycksdygnet på näthinnan. Det är ett stort och smärtsamt lidande att sörja.

Men när jag ser på mig själv är det ändå med tacksamhet, eftersom jag kan leva o ha det bra tillsammans med min sorg.

Det här låter kanske väldigt märkligt för någon annan. Det är ju så olika för oss alla. Vi förändras på så olika sätt efter en sådan här förlust.

Detta är just min egen upplevelse. Och eftersom jag känner tacksamhet till mitt liv vill jag gärna skriva detta.

Kanske,kanske kan någon känna att det ändå finns hopp……………

Dom senaste åren har jag suttit på stranden och varit total badkruka. Har sagt att det är bara barn,ungdomar och gamla tanter som badar.

I år har JAG badat. Jag har alltså passerat den där mellanperioden då man inte badar och tydligen blivit en tant…för någon ungdom är jag inte.

Skönt har det varit i alla fall.

Trots sol o värme händer det lite i ”pysselstolen”.

Hur kunde jag vara så dum att byta färg på detta viset….

Jaha…så var det besök i garnkorgen igen…………..

 Lilla grå musen har snokat reda på godis…………hmmm

Ja,ja..Han får väl ta det då!

En kasse till mej….eller någon annan tjej.

Apelsintårta!!

Mobilfodral…som alla gör……….Jag med!

I morgon är väl den dag på året som borde heta..”Vad blir det för väder, blir det regn???” istället för midsommarafton.

Hallå där?…………

Vem är det?……………………………

…………………Det är ju Turkosa Katten!!

Sommarkassar

Fredrik,

Så ont det gör, så svårt det är,

Min älskade son, om du ändå var här.

Har du förändrats, hur ser du ut ?

Säkert lika charmig och god som förrut.

Tänk om du plötsligt genom dörren steg in,

Och jag fick i ansiktet se minen din.

Ett strålande leende och full med ideer.

Med arbetarbrallor och kepan så ”sneer”.

Varenda timme och varje minut,

Så önskar jag att det var som förrut.

Att du var här och gav oss din glädje och tröst,

För ingen kan fylla tomrummet i mitt bröst.

Jag hoppas jag orkar att leva mitt liv,

och att du möter mig med stora kliv,

Den dagen jag kommer med vinden,

så ses vi vid den gamla grinden.

/Mammiz

Innan våran kattmamma (Rosie) blev med ungar, hade vi ingen aning om att vi skulle bli så tok-engagerade.

Som vi gick här och väntade när det var dags att föda. oj,oj det blev 5 ungar.

Och nu är vi fullständigt sålda. Vi kan ju inte ha alla fem kvar, men hur skall vi kunna lämna bort någon???

Vi får väl hoppas att de blir riktigt jobbiga och stökiga så att vi lättare kan skiljas ifrån dom. Ha,ha.

                                 TYSON

                                                                                        HANNA

                        KAJSA

                      KINGSTON

                                                     LONKAN O TYSON

fortsättning följer…………